petraleandersson

Tänk vad att hålla en kamera kan göra med ens själ, så himla befriande och det triggar en så himla stark glädje och kärlek hos mig. Ren magi att hitta platsen, ljuset och motivet och sen skapa. Skapa från själen, att ge den kärleken. Men det är så himla känsligt samtidigt. Att våga, att våga sätta sig själv där ute, att vara sårbar för det är man fan asså. Framförallt för mig, jag är ju inte alls trygg i mig själv, vet inte riktigt vem jag är. Och då är man ännu känsligare. Men på något sätt vet jag att det är rätt, så jävla läskigt men rätt. Att våga, att göra det som man egentligen inte vågar. Men samtidigt håller jag mig tillbaka så himla mycket för vet du, jag har en sån himla rädsla, den har fått bott hos mig i alla år, jag har tillåtit det. Så dumt av mig. Och nu försöker jag jobba mot att släppa den, läka själen som är så skör, hitta mig själv, min självkänsla och ett självförtroende. För ni ska veta hur många gånger jag velat kasta in handuken, sluta som fotograf pga av självförtroende, knappt ingen bokning eller nått liknande men det är sjukt nog rädslan som håller mig ifrån det, som gör att jag inte vågar. Så samtidigt som jag är livrädd för att behöva lägga ner håller rädslan mig igång och när det rullar på oroar jag mig för att det ska ta slut, jag är rädd. Jävligt mycket rädsla som ni förstår i mitt liv.

 

Träffades i hjärtat av en låttext idag och den fick mig gråta. Kan inte riktigt sätta ord på det än men det lär komma, måste bara låta det växa. Är bara så trött på denna rädsla, osäkerhet. Vill bara lyfta och flyga, leva drömmen, njuta och låta saker komma till mig, inte blockera genom att vara rädd. Släppa taget och låta livet leda mig,